Det är en väldig svår fråga. Vad vill jag göra dom närmaste 10 åren ?

Vart står jag om 10 år och vad prioriterar jag högt?

Alla mina drömmar jag drömmer om som jag vill göra ?

En sak i taget brukar jag försöka med men det blir sällan så. 

Jag är en sån människa som strävar efter att nå längre att utveckas hela tiden. 

Jag vill alltid lära mig nya saker. 

Ibland sätter min motivation stopp för flera saker. 

Men det har även en del av min låga självkänsla med att göra. 

Mitt egenvärde är oftast det som står i vägen. 

Jag kan påbörja en sak och sen efter tag kan jag känna att "Varför försöker jag ens? Jag duger inte till något, jag kommer ändå aldrig nå någonstans."

Det är min spärr ! En förbannat jävla jobbig spärr. 

Och den spärren kan orsaka en depression och nedstämdhet så mitt humör är helt upp och ner. 

Ibland känns det som om jag kan likna mina humörsvängningar som en gravid kvinna skulle känna. 

Låter kanske lite knepigt då jag inte är gravid men det kan vara hur uruselt ena sekunden och sedan kännas bättre och sen återgå till läget jag började. 

Därav ska jag börja läsa psykologi så jag kan förstå hur min hjärna funkar (och andras, hehe)

Nu blev det lite personligt men jag tror inte att jag är den enda som kan känna såhär. 

Jag tror det är rätt vanligt bara att man inte pratar och det. 

Det är tabu belagt att prata om psykisk ohälsa och pengar (Penga-problem menar jag här, shopping skyter man ju med).

Det är skämmigt att må dåligt och allt det där. 

Men jag känner att det är fullkomligt normalt! Och vem säger vad som är normalt ?

Om 75% av hela världen mår dåligt, är det det "nya" normala ?

 

Normal brukar man säga väl säga att majoriteten är. Att normal är som att vara som alla andra. 

Men alla är ju unika. Man är lika men aldrig identiska. Tvillingar är lika men ändå olika. 

Man kan inte säga att vissa är normala och andra inte.

I min värld är normal ett annat ord för likande. Att man normalt inte bara slår ner någon eller liknande. 

Normalt kan man säga betyder "brukar bete sig".

Googlar man normal så säger t.ex wikipedia

 

Men man brukar använda ordet normal ändå. T.ex. det är normalt för ett barn att börja gå vid 1-års ålder eller börjar prata vid kanske 2 år.

Som ni märkt så stör jag mig på ordet normalt men jag använder det ändå när jag pratar om saker. 

 

Återigen till det jag började prata på är att vägen till vad man vill kan vara väldigt suddig. 

Du kanske ser ditt mål men det finns hundra vägar dit.

Säg att du ser ditt mål men du har kanske 5 vägar framför dig.

Nr.1 kanske står för att försätta som vanligt.

Nr.2 kanske säger att du ska ta en kurs som du alltid velat göra. 

Nr.3 är kanske att fokusera på ett annat mindre mål.

Nr.4 kanske är att du fokuserar på där du står idag och försöker gör en bättre situation av vad du har idag.

Nr. 5 kanske är en dramatiskt handling såsom att flytta till annan ort/land eller säga upp dig från jobbet eller liknande. 

Det kvittar egentligen vad du väljer för du kommer stå vid fler vägskäl efter varje val och du kommer behöva välja om och om och om igen. 

 

Och nu när du kommit en bit och tittar tillbaka eller om du kanske fortsätter titta framåt kanske din uppfattningar har förändrats och du kanske inte vill dit du ville 50 vägskäl innan. 

Du har utvecklats och nya mål dyker upp längs vägen. Du kanske finner ett helt nytt mål som känns mycket bättre. Lämna det gamla för en stund för att sedan titta tillbaka ibland för att känna att du gjorde rätt att gå vidare. 

Man vet aldrig vart man hamnar. Du kan oftast alltid återgå till ursprungsplanen om du vill det. Inget är för sent om man bara vill. 

 

Det är 365 dagar på ett år, vad hinner man inte på dom dagarana ?

Alltså 8760h att göra något som för dig närmare ditt mål.

 

Har jag arbetat mest i Sunne, men även i Arvika, Torsby, Karlstad och många andra platser i Värmland. 

Under mer än ett år hamnade jag högre upp i rangen och sitter nu efter lite mer än ett år senare som platschef över Sunne och Arvika. 

Det är en härlig känsla och jag trodde aldrig jag skulle hamna här och det beror mest att jag haft tänket att jag inte duger till något. 
Men här sitter jag och här tänker jag sitta ett tag till ! Man kan om man bara vill! 

Attityden har mycket med saken att göra, Du kommer ingenstans om du bara sitter på arslet och tittar in i väggen. 

Möjligheterna kommer inte bara av sig själv, man måste ta tag i dom och göra det bästa av det man kan! 

 

Jag har väl läst några gör det själv böcker men jag är inte en sån som läser en bok och allt blir bättre sen. Jag orkade inte göra alla övningar fastän det säkert skulle vara bra. 

Jag har i hela mitt liv lyssnat på folk som sagt att jag inte duger och att jag inte klarat av saker. 

Men jag har aldrig lyssnat på dom som sagt att jag kan och jag är bra på det jag ger mig in i och jag duger precis som jag är. 

Det var lättare att ta tag i kommentarerna att jag inte dög eftersom jag redan var på ett sjunkande skepp. 

Men jag ko till en punkt där jag kände att jag måste göra något. 
Raderade några energitjuvar ur mitt liv och efter det kändes det redan bättre. Jag började umgås med människor som stöttade mig.

Jag flyttade, plockade upp några hobbys som jag tyckte var kul. Plötsligt så mådde jag bättre. Visst kan det kännas ibland när jag gör ett dåligt jobb men man kan ju alltid reparera skadan. 

Jag gör ju inte fel för att skada folk utan för att jag inte kan men om ingen säger till mig så vet jag ju inte vad jag gjort fel. Personlig utveckling kallas det. Man lär sig av sina misstag. så enkelt är det !=)